Några röster om det andliga klimatet i Sverige

Även fast det kan tyckas och som det verkar som att kristenheten i det här landet på senare år har lamslagits av nån slags andlig dvala, och där det är få som ens orkar plocka fram sin Bibel till att läsa ur den, än mindre saknar man inspiration till att be. Men fortfarande finns det en kvarleva bland de som inte har gett upp hoppet för vårt land och som likt förkunnaren, Ingemar Helmner, utbrister. Var finns nöden och smärtan bland Guds folk idag? Han fortsätter med orden.

Jag tror att vi, i en tid som denna, behöver be att Gud lägger nöden över våra liv, att vi får ”gåvan att gråta och bedja”, inte bara forma vackra böneord. Bön är inte teknik, prestation och vältalighet. Vågar vi be om en andeutgjutelse som får till följd att hela församlingar börjar gråta i nöd för människors eviga väl?

http://www.varldenidag.se/bonekronika/var-finns-noden-och-smartan-bland-guds-folk-i-dag/Bbbqfn!dZpYGz2m9pYQxUAbneaaxQ/

I lördags anlände 13 personer till Sverige som har känt sig manade och kallade till att be för vårt land. Så här säger böneledaren och biskopen Jackson Sangiza.

Böneledaren Biskop Jackson Sangiza, Tanzania, om det andliga läget i Sverige:
”– Vi känner en sorg för att Guds församling svalnat av i Sverige. Guds kraft är borta, menar Sangiza.
– Många kristna har lämnat intimiteten med Gud. Då tappar man längtan och törsten efter Gud och Guds ord.

Stanley Sjöberg skriver om där man har lagt betoningen inte först och främst på innehållet i det budskap som idag framförs utan på hur man kan vinna så mycket poäng som möjligt i att bete sig på ett sådant sätt att vilken professionell clown eller stå-upp-komiker som helst skulle stå som rent tafatt i jämförelse.

Här Sjöbergs träffsäkra ord.

”Predikan” har i delar av frikyrkan fått karaktär av stå-upp-komik och underhållande retorik som presenterar evangeliet så lättsamt och abstrakt som möjligt, med trevlig klädsel, ordval och beteenden, för att undvika det heliga.

http://www.dagen.se/kronikor/stanley-sjoberg-var-tid-kraver-saklighet-1.994401

 

Annonser

När jag fyller år

Idag är det precis en vecka kvar till min födelsedag. När jag var barn var det ofta de som sa till mig. Jaså, du fyller år mitt i sommaren du. När det gäller och handlar om när jag på 60-talet växte upp så var det just somrarna som jag har de bästa minnen ifrån, mycket till stor del för att jag tillbringade större delen av sommarlovet åt att bo som sommarbarn på olika lantgårdar runt om i Sverige. Minnena från när vi häschade hö och gjorde allt det som hör sommaren till är minnen som jag aldrig glömmer. Det fanns nog inget som kände så bekymmersamt som att vara på landet, fri från både stress, alla plikter som skulle utföras, men framförallt fick jag aldrig nått stryk hos dom jag bodde hos, jag blev alltid väl behandlad som jag vore en del av deras hela familj. Det fanns en trygghet där som jag inte på samma sätt upplevde någon annan stans än just där.

Idag är känslan  av att fylla år den 23:e juli på ett helt annat sätt. För till skillnad mot då känns det inte längre som man befinner sig mitt i sommaren när jag fyller år, snarare känns det mer som att när vi har kommit dit dags så är känslan mer av att vi då befinner oss i slutet av sommaren. Och det har på nåt sätt något vemodigt över sig.

Vart hän är Sverige på väg?

Om det fanns en enda person som bortom allt rimligt tvivel kunde tala om för oss vart Sverige är på väg utan för den skull låta som en dyster domedagspredikant i sin förutsägelse så skulle den personen på intet sätt utmärka sig för att vara unik och framstå som en person som alla lyssnade till. Experter och domedagsprofeter som ständigt varnar oss för den farsoten efter den andra finns det idag så gott om, så där behövs det ingen ljus och lykta för att hitta dom.

Men när det kommer till de som man hade förväntat sig från att de i tider, med mycket social oro, arbetslöshet som stiger, om psykisk ohälsa som bara tycks bli värre och värre, att kyrkan då hade tagit ett kliv fram och på olika sätt visat att man fanns och har ett budskap som är till för hela människan. Nej, då väljer man i stället att bli mer introvert än någonsin och så stänger man sig inne i sina katedraler och sina bubblor, debatterar hur eniga man kan bli trots alla uppenbara meningsskiljaktigheter som finns och som är utmärkande just för att man kallar sig som man gör i sitt respektive samfund.

När som nu idag SÄPO gick ut med uppgifterna om att det stryker omkring, inte hundratals, utan tusentals radikala islamister i vårt land, en ökning där man från SÄPO:s sida tycks ha tagits på sängen, så lät inte reaktionerna vänta på sig på det sociala nätverket Twitter. Reaktioner har varit blandade, men nog har det märkts en underton, och inte bara en underton av rädsla hos en del vad som nu kommer att hända.

Det som dock talat för att vi inte kommer att få se liknande terrorattentat som på senare tid har utspelat sig England, är att I Sverige har man gjort vårt till land som vore det en fristad för inte minst återvändande IS-terrorister, där erbjudanden om allt tänkbart socialt stöd  till att man anser hur de  skall återanpassas till ett civiliserat samhälle med stöd av både bostad och arbete. Men de kommuner som har agerat på ett sådant sätt, vilket är svårt, ja nästintill omöjligt för att övertaget kunna greppa det med ens förstånd, men det bevisar inte bara hur infantilt naiva somliga är satta till att fatta avgörande beslut för en viss människa framtid. Kanske är det som så att i ankdammen som Sverige är så har man förstånd nog till att vare sig begripa eller förstå vad det är som händer i vår värld idag, vi har ju trots allt inte vara direkt inblandade i krig på drygt 200 år.

Nånstans måste det ändå finnas nån förklaring till vad det faktum vår naivitet beror på i det här landet. Om det nu går att härleda till det vill säga.