Några röster om det andliga klimatet i Sverige

Även fast det kan tyckas och som det verkar som att kristenheten i det här landet på senare år har lamslagits av nån slags andlig dvala, och där det är få som ens orkar plocka fram sin Bibel till att läsa ur den, än mindre saknar man inspiration till att be. Men fortfarande finns det en kvarleva bland de som inte har gett upp hoppet för vårt land och som likt förkunnaren, Ingemar Helmner, utbrister. Var finns nöden och smärtan bland Guds folk idag? Han fortsätter med orden.

Jag tror att vi, i en tid som denna, behöver be att Gud lägger nöden över våra liv, att vi får ”gåvan att gråta och bedja”, inte bara forma vackra böneord. Bön är inte teknik, prestation och vältalighet. Vågar vi be om en andeutgjutelse som får till följd att hela församlingar börjar gråta i nöd för människors eviga väl?

http://www.varldenidag.se/bonekronika/var-finns-noden-och-smartan-bland-guds-folk-i-dag/Bbbqfn!dZpYGz2m9pYQxUAbneaaxQ/

I lördags anlände 13 personer till Sverige som har känt sig manade och kallade till att be för vårt land. Så här säger böneledaren och biskopen Jackson Sangiza.

Böneledaren Biskop Jackson Sangiza, Tanzania, om det andliga läget i Sverige:
”– Vi känner en sorg för att Guds församling svalnat av i Sverige. Guds kraft är borta, menar Sangiza.
– Många kristna har lämnat intimiteten med Gud. Då tappar man längtan och törsten efter Gud och Guds ord.

Stanley Sjöberg skriver om där man har lagt betoningen inte först och främst på innehållet i det budskap som idag framförs utan på hur man kan vinna så mycket poäng som möjligt i att bete sig på ett sådant sätt att vilken professionell clown eller stå-upp-komiker som helst skulle stå som rent tafatt i jämförelse.

Här Sjöbergs träffsäkra ord.

”Predikan” har i delar av frikyrkan fått karaktär av stå-upp-komik och underhållande retorik som presenterar evangeliet så lättsamt och abstrakt som möjligt, med trevlig klädsel, ordval och beteenden, för att undvika det heliga.

http://www.dagen.se/kronikor/stanley-sjoberg-var-tid-kraver-saklighet-1.994401

 

Annonser

Markpersonalen

Något som ofta har återkommit när jag har samtalat med människor om kristen tro, så är det alltid en och samma sak som man aldrig kommer förbi och som ibland föranleder diskussioner i det oändliga. Och det handlar om hur illa de som är kristna har betett sig mot de som inte är och har samma tro som de själva. Hur många gånger är det inte som jag har hört det sägas att kristna är riktiga svin, men sen går det till kyrkan på söndagar och ber om syndernas förlåtelse, för att strax därpå glömma vad det var man hade om bett om i sin bön. Det är så vanligt förekommande detta, men av nån anledning verkar det precis ibland som att just där vi bor där det finns mest kristna procentuellt sätt jämfört med övriga län i landet, men så är det här som de största och värsta avarterna finns bland de som påstår sig vara kristna.

Men så då till frågan. Vad är det då som säger att för att man är kristen så är man befriad från att bete sig på det mest idiotiska sätt? Är det inte snarare så att även kristna har sina fel och brister? Och var finns den som aldrig felar i nått stycke?

Sen kan man naturligtvis vända på det också, för om man nu kallar sig till att vara en kristen finns det inte då vissa regler och vad man kan förvänta sig utifrån vad det ett kristet liv är med allt vad det nu innebär från vad Skriften har att säga ifråga om vad som är själva definitionen av vad ett sant och äkta kristet liv är?

Detta i sin tur väcker fler och ytterligare frågor till liv, som t.ex dessa. Hur mår kyrkan idag, hur är det egentligen ställt med den andliga hälsan hos de som ofta går till kyrkan på söndagar men vars liv vittnar om något helt annat än det dom bekänner sig till? Och varför har man  varit så ”skickliga” på att bortrationalisera vad synd är i sina predikningar, i stället har man ersatt den sunda läran om hur och varför en människa behöver bli frälst med tama tongångar som du duger som du är och på så vis har man invaggat folk i nån slags falsk trygghet  att de inte behöver vända om till Gud och göra bättring, man har således förvrängt evangelium till att bli ett budskap som inte har mycket gemensamt med vad som står att läsa i Guds Ord, budskapet har blivit minst sagt urvattnat i vår tid.

Jag kanske skulle ha blivit skådespelare

I vilket fall som helst är det för sent att tänka sig en karriär som skådespelare nu, dessutom är jag för gammal för att det ska va realistiskt slå in på den banan.

Jag lånade en bok när vi var inne en kort vända på biblioteket idag. Boken heter, dansa för oss, av, Michael Nyqvist. Det är en sån där bok som det är svårt att lägga ifrån sig när man väl har börjat att läsa den. De första 70 sidorna gick av bara farten, en minst sagt fängslande text av en av de främsta skådespelarna som nånsin har beträtt en teaterscen i det här landet.

En kul anekdot från boken är när han har fått en avi på ett rätt ansenligt belopp på 25 000:- Det var bara det att när han befinner sig på plats  för att ta ut pengarna som han för övrigt knappt själv visste var dom kom ifrån upptäcker han att det på avin står K. Nyqvist, vilket var en man som bodde i samma trappuppgång där han själv bodde. Rätt snöpligt, men ärlig som han var gick ha sen och la ner den till rätt innehavare. Han blev säkert glad. Och just nu lyssnar jag på låten: Let the best man win, med Louise Hoffsten. Hon har bra riv i rösten den tjejen.

Och förresten, varför hälla av spagettin i ett durkslag när det finns diskho? Signerat M. Nyqvist

Allt vi behöver veta om Gud

Allt som ofta när det har hänt när att jag kommit i samspråk med andra kristna om de existentiella livsfrågorna, om liv och död, om lidandets problem, varför tycks det som om att vissa människor ska drabbas av allt helvetiskt lidande medans det finns de som där livet tycks gå på räls,är det rättvist?
Men som sagt när det kommer till de inte allt för okomplicerade frågeställningar, då är det precis som Herr Goddag yxskaft har gjort sin entré. Svaren kan pendla till att man inte vet och förstår nånting, till det bjärt motsatta hållet,de som sitter inne med alla färdiga svar, men som av nån anledning känns det inte tryggt när man pratar med dom.

Själv slits jag ofta mellan hopp och förtvivlan i min gudstro, ibland händer det till och med att jag tvivlar på Guds hela existens, känslan av total meningslöshet och uppgivenhet över att det känns som att allt är ett enda hittepå, ett stort spektakel som endast bygger på myter och legender,ett budskap som inte är det minsta relevant för det liv man lever och befinner sig i,utan snarare känslan att man är utlämnad till sitt eget öde är tankar jag aldrig helt har kunnat bli befriad och bli löst från.
Sett utifrån den kristna trons lära och doktriner så finns det 2 huvudriktningar som kan hjälpa oss till att någorlunda få oss till att begripa oss på Gud. Det ena är att ha en levande och sann relation till Jesus Kristus, för utan honom kan vi inte nalkas Gud. Jesu anspråk i Joh 14:6 visar ytterligare om vad det handlar om för att få ett sant och rätt perspektiv. Nycklarna till en rätt förståelse av detta står att läsa om i Johannesevangeliet kap 14:1-13

Den andra riktningen handlar om vårt sätt att förhålla sig till Guds ord. Bibeln. För utom den finns inga som helst trossäkra och korrekta uppgifter till att få oss att få en adekvat kunskap och rätt inställning till vem Gud är. I den finns allt uppenbarat till allt som vi behöver veta och förstå vad som handlar om det här. Det ordet har att säga om detta är så klart och skarpsynt och som inte lämnar något över till vare sig frågetecken eller ifrågasättande. Allvaret i detta visas genom vad som står att läsa i Uppenbarelseboken 22:19 Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd, och den heliga staden, som det står om i denna bok.
Av de orden kan vi dra slutsatsen av att Gud tar inte enkelt på det här och ser mellan fingrarna när klåfingriga teologer och andra typ av förkunnare försöker göra om ordet till egen vinnings skull och förvränga det till oigenkännlighet.
Och då skulle väl hela saken vara utagerad och klar till alla de frågeställningar man har och som sen inte bär på några som helst frågetecken utan istället blir till utropstecken?
Men är det så enkelt? Och är det inte snarare så att det finns sådana spörsmål som inte ens Bibeln har något säkert och utförligt svar på och som därför lämnar oss i förvirring och ovisshet?

När det gäller och kommer till det mänskliga förståndet med dess begränsningar till de största genier  så är det ingen garanti för att vi håller till vad sant är. Det om något har väl historien lärt oss?
Låt mig därför avslutningsvis få dela vad och exakt vad Bibeln har säga till oss,just för att vi inte ska sväva i ovisshet. Så här står det i Filipperbrevet 3:16 Och har ni någon annan mening på någon punkt, skall Gud upplysa er även där. Och så från Jakobs brev 1:5
Om någon av er brister i vishet skall han be till Gud, som ger åt alla utan förbehåll eller förebråelser, och han skall få vad han ber om.
Men ändå, trots att allt tycks vara så självklart och utan att man behöver ifrågasätta både ett och annat,så känns det likväl som jag slits sönder på insidan, och min tro är inte ett dugg starkare än Jesu egna lärjungar där de satt fast i en båt mitt ute under när det stormade som allra mest. Men plötsligt fanns han där mitt ibland dem

När jag fyller år

Idag är det precis en vecka kvar till min födelsedag. När jag var barn var det ofta de som sa till mig. Jaså, du fyller år mitt i sommaren du. När det gäller och handlar om när jag på 60-talet växte upp så var det just somrarna som jag har de bästa minnen ifrån, mycket till stor del för att jag tillbringade större delen av sommarlovet åt att bo som sommarbarn på olika lantgårdar runt om i Sverige. Minnena från när vi häschade hö och gjorde allt det som hör sommaren till är minnen som jag aldrig glömmer. Det fanns nog inget som kände så bekymmersamt som att vara på landet, fri från både stress, alla plikter som skulle utföras, men framförallt fick jag aldrig nått stryk hos dom jag bodde hos, jag blev alltid väl behandlad som jag vore en del av deras hela familj. Det fanns en trygghet där som jag inte på samma sätt upplevde någon annan stans än just där.

Idag är känslan  av att fylla år den 23:e juli på ett helt annat sätt. För till skillnad mot då känns det inte längre som man befinner sig mitt i sommaren när jag fyller år, snarare känns det mer som att när vi har kommit dit dags så är känslan mer av att vi då befinner oss i slutet av sommaren. Och det har på nåt sätt något vemodigt över sig.

Som att en elefant skulle gå på lina

Om jag skall vara helt ärlig vet jag inte vilket som är värst mellan de två alternativen som står mellan och vilket är en enda stor paradox som handlar om att med största sannolikhet är jag dömd till att förbli i rådande livssituation, det vill säga arbetslös fram till den dag jag går i pension. Men å andra sidan om jag nu skulle få möjligheten till en ny chans och bli erbjuden ett jobb, skulle jag då klara av det? Jag vet inte.

Idag hade jag ett mycket intressant samtal med en person och där vi kom in på just de här bitarna. Och som han sa. När man har varit arbetslös under en så lång och sammanhängande period som jag har varit då finns det ingen arbetsgivare som vill chansa. Och det har naturligtvis helt rätt i, för vem vill ta på sig uppdraget att satsa på en person som inte bara har varit långtidsarbetslös, utan även och med stor risk skulle en  sådan person inte tillföra särskilt mycket i arbetskapacitet, snarare hade man inom det företag det nu hade gällt märkt av en drastisk minskning av både arbetstempo plus mycket annat som skulle spela in att företaget hade gått med lika stor vinst i sitt kapital som tidigare i sin produktion.

Nej, jag vet inte vilket som är värst.

Ur någon annans synvinkel

Eller de som talar mot bättre vetande, kommer det här inlägget att handla om.

Ibland händer det att man antingen hör talas om en del människor som, något som jag är säker på att det är personer som de flesta av oss nån gång i livet stöter på som i sin tvärsäkerhet slår fast att allt det som de själva inte har varken sett och hört eller har någon erfarenhet av det har aldrig hänt.

För några år sen i samband med att en kvinna ( detta var under apartheid tidens dagar i Sydafrika?) besökte Sydafrika, detta i syfte för att där framföra en rad konserter där, så hade hon gjort ett uttalande i media om hur det förhöll sig med saker och ting där, men i och med att hon själv enligt var hon själv påstod inte fanns några som helst spår av apartheidlagar, för i och med att hon vare sig hade sett eller hört nåt som så att säga tydde på motsatsen så följaktligen existerade det inte. Ska nämnas här att hon fick mycket kritik för det uttalandet sen, om hon sen tog till sig kritiken låter jag vara osagt.

När sånt här inträffar försöker jag alltid att söka mig förstå mig på varför vederbörande agerar och pratar på det sätt man gör, men hitintills har jag inte knäckt den nöten, tycks inte finnas nån lösning på det. Så förhoppningsvis finns det nån som läser det här som  är bättre på att både förklara och förstå vad det hela handlar om än vad jag är.