Jag kanske skulle ha blivit skådespelare

I vilket fall som helst är det för sent att tänka sig en karriär som skådespelare nu, dessutom är jag för gammal för att det ska va realistiskt slå in på den banan.

Jag lånade en bok när vi var inne en kort vända på biblioteket idag. Boken heter, dansa för oss, av, Michael Nyqvist. Det är en sån där bok som det är svårt att lägga ifrån sig när man väl har börjat att läsa den. De första 70 sidorna gick av bara farten, en minst sagt fängslande text av en av de främsta skådespelarna som nånsin har beträtt en teaterscen i det här landet.

En kul anekdot från boken är när han har fått en avi på ett rätt ansenligt belopp på 25 000:- Det var bara det att när han befinner sig på plats  för att ta ut pengarna som han för övrigt knappt själv visste var dom kom ifrån upptäcker han att det på avin står K. Nyqvist, vilket var en man som bodde i samma trappuppgång där han själv bodde. Rätt snöpligt, men ärlig som han var gick ha sen och la ner den till rätt innehavare. Han blev säkert glad. Och just nu lyssnar jag på låten: Let the best man win, med Louise Hoffsten. Hon har bra riv i rösten den tjejen.

Och förresten, varför hälla av spagettin i ett durkslag när det finns diskho? Signerat M. Nyqvist

Allt vi behöver veta om Gud

Allt som ofta när det har hänt när att jag kommit i samspråk med andra kristna om de existentiella livsfrågorna, om liv och död, om lidandets problem, varför tycks det som om att vissa människor ska drabbas av allt helvetiskt lidande medans det finns de som där livet tycks gå på räls,är det rättvist?
Men som sagt när det kommer till de inte allt för okomplicerade frågeställningar, då är det precis som Herr Goddag yxskaft har gjort sin entré. Svaren kan pendla till att man inte vet och förstår nånting, till det bjärt motsatta hållet,de som sitter inne med alla färdiga svar, men som av nån anledning känns det inte tryggt när man pratar med dom.

Själv slits jag ofta mellan hopp och förtvivlan i min gudstro, ibland händer det till och med att jag tvivlar på Guds hela existens, känslan av total meningslöshet och uppgivenhet över att det känns som att allt är ett enda hittepå, ett stort spektakel som endast bygger på myter och legender,ett budskap som inte är det minsta relevant för det liv man lever och befinner sig i,utan snarare känslan att man är utlämnad till sitt eget öde är tankar jag aldrig helt har kunnat bli befriad och bli löst från.
Sett utifrån den kristna trons lära och doktriner så finns det 2 huvudriktningar som kan hjälpa oss till att någorlunda få oss till att begripa oss på Gud. Det ena är att ha en levande och sann relation till Jesus Kristus, för utan honom kan vi inte nalkas Gud. Jesu anspråk i Joh 14:6 visar ytterligare om vad det handlar om för att få ett sant och rätt perspektiv. Nycklarna till en rätt förståelse av detta står att läsa om i Johannesevangeliet kap 14:1-13

Den andra riktningen handlar om vårt sätt att förhålla sig till Guds ord. Bibeln. För utom den finns inga som helst trossäkra och korrekta uppgifter till att få oss att få en adekvat kunskap och rätt inställning till vem Gud är. I den finns allt uppenbarat till allt som vi behöver veta och förstå vad som handlar om det här. Det ordet har att säga om detta är så klart och skarpsynt och som inte lämnar något över till vare sig frågetecken eller ifrågasättande. Allvaret i detta visas genom vad som står att läsa i Uppenbarelseboken 22:19 Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd, och den heliga staden, som det står om i denna bok.
Av de orden kan vi dra slutsatsen av att Gud tar inte enkelt på det här och ser mellan fingrarna när klåfingriga teologer och andra typ av förkunnare försöker göra om ordet till egen vinnings skull och förvränga det till oigenkännlighet.
Och då skulle väl hela saken vara utagerad och klar till alla de frågeställningar man har och som sen inte bär på några som helst frågetecken utan istället blir till utropstecken?
Men är det så enkelt? Och är det inte snarare så att det finns sådana spörsmål som inte ens Bibeln har något säkert och utförligt svar på och som därför lämnar oss i förvirring och ovisshet?

När det gäller och kommer till det mänskliga förståndet med dess begränsningar till de största genier  så är det ingen garanti för att vi håller till vad sant är. Det om något har väl historien lärt oss?
Låt mig därför avslutningsvis få dela vad och exakt vad Bibeln har säga till oss,just för att vi inte ska sväva i ovisshet. Så här står det i Filipperbrevet 3:16 Och har ni någon annan mening på någon punkt, skall Gud upplysa er även där. Och så från Jakobs brev 1:5
Om någon av er brister i vishet skall han be till Gud, som ger åt alla utan förbehåll eller förebråelser, och han skall få vad han ber om.
Men ändå, trots att allt tycks vara så självklart och utan att man behöver ifrågasätta både ett och annat,så känns det likväl som jag slits sönder på insidan, och min tro är inte ett dugg starkare än Jesu egna lärjungar där de satt fast i en båt mitt ute under när det stormade som allra mest. Men plötsligt fanns han där mitt ibland dem

När jag fyller år

Idag är det precis en vecka kvar till min födelsedag. När jag var barn var det ofta de som sa till mig. Jaså, du fyller år mitt i sommaren du. När det gäller och handlar om när jag på 60-talet växte upp så var det just somrarna som jag har de bästa minnen ifrån, mycket till stor del för att jag tillbringade större delen av sommarlovet åt att bo som sommarbarn på olika lantgårdar runt om i Sverige. Minnena från när vi häschade hö och gjorde allt det som hör sommaren till är minnen som jag aldrig glömmer. Det fanns nog inget som kände så bekymmersamt som att vara på landet, fri från både stress, alla plikter som skulle utföras, men framförallt fick jag aldrig nått stryk hos dom jag bodde hos, jag blev alltid väl behandlad som jag vore en del av deras hela familj. Det fanns en trygghet där som jag inte på samma sätt upplevde någon annan stans än just där.

Idag är känslan  av att fylla år den 23:e juli på ett helt annat sätt. För till skillnad mot då känns det inte längre som man befinner sig mitt i sommaren när jag fyller år, snarare känns det mer som att när vi har kommit dit dags så är känslan mer av att vi då befinner oss i slutet av sommaren. Och det har på nåt sätt något vemodigt över sig.

Som att en elefant skulle gå på lina

Om jag skall vara helt ärlig vet jag inte vilket som är värst mellan de två alternativen som står mellan och vilket är en enda stor paradox som handlar om att med största sannolikhet är jag dömd till att förbli i rådande livssituation, det vill säga arbetslös fram till den dag jag går i pension. Men å andra sidan om jag nu skulle få möjligheten till en ny chans och bli erbjuden ett jobb, skulle jag då klara av det? Jag vet inte.

Idag hade jag ett mycket intressant samtal med en person och där vi kom in på just de här bitarna. Och som han sa. När man har varit arbetslös under en så lång och sammanhängande period som jag har varit då finns det ingen arbetsgivare som vill chansa. Och det har naturligtvis helt rätt i, för vem vill ta på sig uppdraget att satsa på en person som inte bara har varit långtidsarbetslös, utan även och med stor risk skulle en  sådan person inte tillföra särskilt mycket i arbetskapacitet, snarare hade man inom det företag det nu hade gällt märkt av en drastisk minskning av både arbetstempo plus mycket annat som skulle spela in att företaget hade gått med lika stor vinst i sitt kapital som tidigare i sin produktion.

Nej, jag vet inte vilket som är värst.

Ur någon annans synvinkel

Eller de som talar mot bättre vetande, kommer det här inlägget att handla om.

Ibland händer det att man antingen hör talas om en del människor som, något som jag är säker på att det är personer som de flesta av oss nån gång i livet stöter på som i sin tvärsäkerhet slår fast att allt det som de själva inte har varken sett och hört eller har någon erfarenhet av det har aldrig hänt.

För några år sen i samband med att en kvinna ( detta var under apartheid tidens dagar i Sydafrika?) besökte Sydafrika, detta i syfte för att där framföra en rad konserter där, så hade hon gjort ett uttalande i media om hur det förhöll sig med saker och ting där, men i och med att hon själv enligt var hon själv påstod inte fanns några som helst spår av apartheidlagar, för i och med att hon vare sig hade sett eller hört nåt som så att säga tydde på motsatsen så följaktligen existerade det inte. Ska nämnas här att hon fick mycket kritik för det uttalandet sen, om hon sen tog till sig kritiken låter jag vara osagt.

När sånt här inträffar försöker jag alltid att söka mig förstå mig på varför vederbörande agerar och pratar på det sätt man gör, men hitintills har jag inte knäckt den nöten, tycks inte finnas nån lösning på det. Så förhoppningsvis finns det nån som läser det här som  är bättre på att både förklara och förstå vad det hela handlar om än vad jag är.

En vecka ur mitt liv

Idag efter att ha varit på besök hemma hos oss under en dryg veckas tid så var det åter dags för min bästa vän att åter bege sig hemåt igen.  Med tanke på att det är sällan vi träffas hade vi inga problem med att både hitta på en hel del kul saker tillsammans och prata och diskutera om i det närmaste allt mellan himmel och jord.

Men sak som vi hade uppe till diskussion mer än en gång var den mentalitet som tycks vara allmänt rådande i den här stan där vi bor. Min kompis ord om att det är som en tung blöt filt ligger över stan som ett grått och fult täcke är förvisso inte den hela förklaringen på varför människor är som dom är i sitt ständiga beteende och uppträdande  i sitt  face av butterhet där man ser allt annat än glada ut, det lyser inte om dom precis. Så uppenbart är det något som kastar sin mörka skugga över den här stan, något som jag själv ofta både känner inombords och som får mig att bli på sämre humör än det jag var på när jag t.ex varit bortrest några dagar och sen kommer hem igen. Men vad? Och vad beror det på att för att tala lite om mig själv, en allt som ofta både glad och lättsam person som har närmare till skratt än till tårar, men ändå känner jag att det är något som tar ner mitt humör, ibland ner till i det närmaste avgrundsnivå. Så vad beror då detta på? Eller är det kanske så att det är mig själv det är nåt fel på och att det är där skon klämmer?

Men för det första skulle det aldrig falla mig in att tänka högre tankar om mig själv än  vad som är tillåtet för att gå omkring i ett par skor och vara den som tror att jag vet och kan och begriper sig på hur hela tillvaron fungerar med dess samspel människor emellan. Att inte ha högre tankar om sig själv än vad tillbörligt är är något som  man fick med sig redan från modersmjölken, Jantelagen kallas det visst och där är jag på intet något undantag att vara befriad från det oket.

Jag kommer att fortsätta att skriva om det här i kommande inlägg här på min blogg, omöjligt att skriva alla mina tankar och funderingar  om det här idag och nu

Vad är sant och vad är lögn om Love Nepal

Det finns två sätt som vi kan förhålla sig till gällande den hårda kritik som nu på sistone har förts fram mot den kristna organisationen Love Nepal. Den ena är att antingen allt det som nu Love Nepal utsatts för genom hård granskning och ifrågasättande har iscensatt sav oerhört mörka och destruktiva krafter som inte vill något annat än deras olycka och därför vill man inför hela världens åskådande se dom bli korsfästa till. Allt till tonerna av både missriktade eller falska anklagelser på en och samma gång som nu har riktats mot dom.

Eller så är vart enda ord av det som nu familjen Alfvén gått ut med som förklaringar till sant. Vartenda ord.

Så vem ska man då tro på är frågan?

Vad som i det här läget ändå måste anses vara bekymmersamt för familjen Alfvén för att man ska ta deras ord på allvar och ta deras sympati är att Jonatan Alfvén, nu backar och tar tillbaka vad han tidigare har gått ut med för uppgifter.Så här skriver Annelie Wester på sin Facebooksida.

LOVENEPAL BACKAR
LoveNepal har nu backat helt från att de har drivit hem i Nepal och att de har fritagit flickor ur bordeller. Efter min kritik skriver på sin hemsida att de själva inte är delaktiga i fritagningar mer än ekonomiskt. Jonatan Alfven har också backat från lögnerna om att han köper flickor i bordellerna som en slags hemlig agent, utöver den enda gången jag nämnde ovan. Fast de påstår samtidigt att det är lögn när jag skriver det.

Läs mer här.

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10212547787305546&id=1109393205

Det som allt som ofta kännetecknar den som ljuger är att antingen har man glömt bort vad det var man en gång hade sagt, eller så snärjer man in sig ännu mer och fler lögner som det kan visa sig vara nog så snårig skog att ta sig ut av egen kraft.

Det är ingen tvekan om att det nu råder i det närmaste total förvirring kring turerna om det här, men att tillskriva Aftonbladet och Expressen som vore dom det enda och sanna rättesnöret till att stå som enväldiga sanningsvittnen gällande både det här och mycket annat av det skrivs för slags alster i dessa tidningar är att grovt överskatta deras betydelse som sanningsbärare.

Läs mer här.

http://aletheia.se/2017/07/04/forvirrad-av-anklagelserna-mot-lovenepallove-hope-aletheia-summerar/